Att koka bra och dåligt ris

När jag bodde i Norge förra vintern (lång historia) så skrev jag dagbok. Eller iallafall i början. Kommer nog inte att publicera hela här, men kanske lägger ut några utdrag då och då, bara för det är kul. Så jag tänkte börja med en sekvens som handlar om förfärlig riskokning:

30 november 2024
Ris. Vad är det för fel på det? Jag har spenderat otaliga timmar på att kunna koka ett ris som inte är för hårt, för klibbigt, för grötigt eller för smaklöst. Och nu det senaste året trodde jag att jag äntligen hade fått ordning på det. Tvätta riset noggrant tills vattnet är klart. Ha så mycket vatten att det går upp till första leden på ditt finger. Salta vattnet. Koka upp. Dra ner på svag värme och puttra i cirka tio minuter. Ta av från plattan och låt stå i tio minuter till med lock på. Om man känner sig lite onyttig och vill ta riset till nästa nivå har man i några matskedar olja också. Då blir det så gott som på restaurang. Du kan även ha i lite kumminfrön eller andra kryddor för att få det till nästa, nästa nivå. Så när jag idag fick i uppdrag att koka ris till middagen så kände jag mig självsäker. Äntligen kan jag visa upp något jag kan skina i. Nu ska de här shunona få äta ett ris som kommer få dem att ramla av stolen. Men problemet var att det var ris i påse. Jag har aldrig kokat ris i någon påse förut. All kunskap om riskokning jag plockat upp genom åren blev plötsligt irrelevant. Jag kunde ju såklart tagit ut det ur påsarna och kört mitt eget race. Men om det hade blivit dåligt, då hade det ju varit 100% mitt fel. Och jag vet inte heller hur det funkar med påsris. Det är kanske behandlat eller något. Så jag läste på förpackningen och följde instruktionerna. Eller ja, jag höftade lite med hur mycket vatten och salt det skulle vara. Och det stod att man skulle ha dem i kokande vatten i tolv minuter. Det känns konstigt att ha det kokande i tolv minuter så jag hade den på medelhög. Och det kanske var ett misstag. När tolv minuter hade gått så öppnade jag en påse och smakade på om det var klart. Det var det. Så jag öppnade alla och hällde ut i en skål. Jag smakade det igen för att dubbelkolla och märkte då att det inte var klart. Påsarna har alltså kokat olika mycket. Satan. Nu är goda råd dyra. Kvar i kastrullen är det stärkelsefyllda vattnet, eftersom de aldrig sköljdes innan. Allt jag lärt mig om ris borde ju sagt till mig att bli av med så mycket stärkelse som möjligt. Men istället gör jag kanske det dummaste beslutet man kan göra. Jag häller tillbaka allt ris i vattnet och slår på värmen igen. Fyfaaaaan. Det är så dumt. Varför trodde jag att det inte skulle bli gröt av det? Och hård gröt dessutom, för riset blev inte direkt mer kokt. Och det smakar konstigt på grund av all stärkelse. Kan vara det sämsta ris jag någonsin kokat. Jag bad om ursäkt flera gånger. Men alla åt upp och ingen klagade. Kanske av artighet. Med sås och allting var det inte så farligt, men det var inte kul. Jag vet ju själv vad jag är kapabel till. Jag har kokat ris som är så gott att jag legat och tänkt på det på natten. Men det kommer ju de aldrig veta. Sen tror jag inte att det är den värsta grejen med lite dåligt ris. De här kanske aldrig har ätit bra ris innan, och tyckte att det var helt normalt. Det är mer att det här var första gången jag fick möjlighet att bevisa mig i köket. Jag kunde ha gjort ett perfekt ris, och tjäna in respekt hos dem. 
Istället blev det katastrof. Så nu kanske de har ett dåligt intryck av min matlagning. Men jag försöker se det ljusa i det. Om jag hade visat mig vara jätteduktig kanske jag hade blivit resident riskokare. Nu har jag sänkt ribban så lågt att allt jag lagar framöver kommer att kännas som man äter på en Michelinkrog. Om jag någonsin blir frågad igen. I övrigt var middagen väldigt god, med kalkon och Waldorfsallad. Kalkon som ofta blir torr blev väldigt saftig och smakrik. Så då kändes riset bara ännu sämre. Men jag ska återhämta mig. Det kommer nya chanser att bevisa mig. Som första gången jag lagade mat åt killarna från klassen och det blev en understekt och dålig burgare. Då var förväntningarna på botten och jag har bara stigit därifrån. Så får det bli. Första advent imorgon, chill.

Utdrag ur Dagbok Norge. Anton Rizvi . (2024/25). Skibotn.

Aa, det var det. Jag återhämtade nog mig från det, men det gnagde rätt länge. Som tur var så fick jag laga ris igen till avslutningsfesten och då vännen, då blev det helt magiskt gott.