Tankar om bok

Nattens skola; mörker, analogt fotografi, det skrivna mediets styrka, och Faust

I går läste jag klart Nattens skola av Karl Ove Knausgård. Eller snarare igår natt blev det. Blev så tagen av slutet att jag inte kunde sätta ner boken förrän den var slut och klockan var bra mycket senare än jag vågar erkänna. Förvänta er ingen riktigt recension, det finns andra än mig som gör det bättre. Men jag kan säga att jag tyckte den var väldigt bra men också väldigt mörk och framförallt lång. Närmare 500 sidor. Men mörkret var verkligen det som gjorde den så bra. Det är sällan en bok får mig så obehaglig som denhär gjorde. Så du borde läsa den, om du känner att du pallar. Så, det var recensionen. Men, jag tänkte också dela med mig av lite tankar som slog mig under läsandets gång;

I boken får man följa en fotograf, och det fick mig att börja fundera på en del saker. För det första så blev jag väldigt nyfiken på själva tekniken bakom analog fotografering. Boken utspelar sig främst på åttiotalet, alltså innan digitalkamerans advent, så det är filmrullar och framkallning och mörkrum och kontaktkopior och negativer och sånt som gäller. Boken går inte in på jättemycket detalj över själva processen, kanske för att de flesta av läsarna säkert också var med på den tiden. Och jag har ju såklart varit medveten om detta fenomen och vetat typ vad som händer i ett mörkrum men boken fick mig att vilja ta reda på hur det verkligen fungerade. För det känns ju verkligen som magi. Liksom en digitalkamera kan man ju ändå fatta hur den fungerar, liksom att ljusstyrkor kan översättas till olika värden i ett rutnät och sen kan en dator tolka det som en bild liksom. Det är väl ändå greppbart tycker jag. Men att man exponerar en rulle plast mot någonting och sen doppar man det i olika vätskor också pang kan man hålla det kameran såg i handen i form av en papperslapp liksom. Det känns ju helt galet. Den första som lyckades få fram en bild måste ha skitit på sig av förvåning typ. Men hursomhelst så läste jag på lite och kollade lite på youtube och nu fattar jag typ varför det funkar. Tycker denhär videon förklarade det väldigt bra. Men det gjorde ju också att jag nu nån gång vill skaffa en riktig kamera och försöka framkalla bilder själv. Bara för att det är ett kul experiment liksom. Så bli inte förvånanad om det dyker upp ett inlägg här på bloggen där jag berättar om hur det gick när jag skulle framkalla egna bilder nån gång. Men kan inte lova något. Så det var en av grejerna jag tänkt mycket på senaste dagarna.

Men låt oss skifta fokus (pun intended) från det tekniska. För det andra jag tänkte på är något jag tänkt på innan (och säkert många före mig) men som blev extra tydligt när jag läste denna. Och det är ju en (kanske den främsta) styrka som det skrivna mediet har framför andra former. Eller iallafall vad en text kan göra som en video eller bild aldrig kan. I boken så tas det ju en del fotografier. Och flera av dem beskrivs som väldigt bra fotografier. Men att dem är bra på ett sådant sätt som inte går att sätta ord på. Att man helt enkelt bara ser i fotografiet något djupare än vad det visar. Om berättelsen var en film, så hade ju man nog behövt visa detta fotografi för tittaren. Annars hade nog filmen fallit rätt platt. Och då uppstår ju ett problem. Då måste ju den som gör filmen försöka skapa ett fotografi som är helt otroligt bra. Och det är ju inte så lätt att lyckas med. Tittaren kanske inte alls tycker bilden är jättebra, och då faller filmens berättelse delvis. Men i en bok, då kan författaren bara säga att bilden är otroligt bra och så är det upp till läsaren att antingen föreställa sig detta eller bara köpa det. Hajar du? eller du kanske också har tänkte på det här. Men typ ett generellt exempel som jag tänkte på innan jag läste boken är ju att man i en bok kan skriva hon var den vackraste kvinna du någonsin sett, och då kommer ju du som läsare tänka på en väldigt vacker kvinna liksom. Och om sedan delar av storyn bygger på detta så funkar det ju. Men skönhet är ju subjektivt, så om en film visar en kvinna som kanske inte lever upp till det du tänkte dig så kommer ju inte storyn hålla. Typ. Jag tänker till exempel på Djävulen bär Prada, där alla i början ska gå runt och låtsas att Anne Hathaway inte är vacker, men för mig funkar det inte för jag tycker hon är jättevacker i början också (visst framhävs hennes skönhet mer mot slutet men ändå). Så då håller inte riktigt storyn för mig helt (väldigt bra film ändå måste jag tillägga). Men i en bok kan man bara skriva att hon inte var så vacker i början och då kan läsaren föreställa sig någon som är mindre vacker, enligt läsaren, i sitt huvud. Okej nu blev det här väldigt långt men jag vill gärna ta upp ett kort exempel till om jag får. I boken Kafka på stranden av Haruki Murakami så beskrivs en sång med en trollbindande vacker melodi och ett alldeles speciellt ackord som gör den helt magisk. I en film skulle ju kompositören behöva skriva en låt med sådan karaktär. Svårt ju. Man kan ju göra som i t.ex. Pulp Fiction med innehållet i lådan, att det aldrig visas men alla karaktärer som ser det säger att det är fantastiskt. Och det kan funka men inte på samma sätt som i en text asså.

Det siste jag ville ta upp var bara det att historien speglar legenden om Faust, alltså att sälja sin själ till djävulen mot framgång, men att behöva betala dyrt för det. Och i boken så är en uppsättning av Christopher Marlowes Dr Faustus ganska central så ja jag tyckte det var en najs intertextualitet så att säga. Och det gjorde mig sugen på att läsa någon version av Faust, om du har något bra tips kanske på var man kan börja? Marlowe och Goethes verkar vara dem kändaste.

Sist men inte minst så tänkte jag på att boken är väldigt mörk och även berör mörkrum, vet inte om det var meningen eller ens anmärkningsvärt men jag tänkte på det iallafall.

Trevlig fredag, allt väl

/Anton

PS. Vill förtydliga också att alla kvinnor (och alla människor) är vackra. Tog bara vackraste kvinnan du någonsin sett det som exempel då det är ytterst subjektiv 🙂 peace

… och har nu efter att ha tänkt lite kommit på att det nog på ett sätt är medvetet i Djävulen bär Prada att hon ska vara vacker men att alla ska säga att hon inte är det för att visa på hur skruvade ideal folk i den världen har. Så ja det var nog ett dåligt exempel…